Framtidsnomaden

Framtidens nomad är ensam, men sammankopplad. Unik i sin helhet, förenad i detaljerna. Jag kan gå vart jag vill, det finns ingen egendom och inget territorium som permanent tillhör någon. Jag har med mig avancerad teknik som låter mig överleva i alla miljöer men ändå är tillräckligt lätt för att bäras. Det finns byggnader där miljoner människor kan sova ostört och när de vaknar finns det gratis mat att äta innan de fortsätter på sina äventyr. De stora städerna är alltid upplysta som på dagen, men sovkamrarna är isolerade. Ljuset är precis som solljuset, men kanske inte lika starkt. Det är alltid vackert väder här och alla storstäder använder samma tidszon. Veckor är inte längre sju dagar eftersom det inte behövs någon helig dag, eftersom det inte finns någon vardag. Natt finns bara i vildmarken, men jag är utrustad för ett liv i vildmarken. Staden är förstås också full av vilda nomader, men jag tecknar andra avtal med människor jag passerar på gatan än med vargar som smyger efter mig i snön.

Det finns fortfarande konkurrens om uppmärksamhet om vad som är viktigt och brådskande (det vi kallar politik). Organisationer konkurrerar om centrala ställen, såväl stora plattformar på nätet som fysiska platser som torg, parker, gator och sidorna på byggnaderna i de stora städerna. Vissa annonserar nyheter, inklusive produkter och vetenskapliga upptäckter. Jobbeskrivningarna är ofta vaga och uppmanar människor att gå med i en rörelse och att hitta en lämplig uppgift först därefter. Lobbyister från olika organisationer försöker påverka andra organisationer. De flesta dagar finns det nya plakat och nya grupper av människor, antingen på gatan eller online, som demonstrerar för att öka medvetenheten om specifika organisationer, projekt eller problem.

Varje situation är unik och varje möte följer en ny lag. Människor gör tillfälliga överenskommelser om att bygga vattenreningsverk och nya prylar som kan förverkliga deras drömmar. När kulturen utvecklas eller projekt förfärdigas ersätts eller återvinns de tekniska artefakterna. På samma sätt ersätts och återvinns organisationer och deras byråkrati. Förändring är det enda konstanta tillståndet. Hem är inte nödvändigtvis en plats, utan ett sinnestillstånd, en känsla av säkerhet och tillhörighet.

Det står ett tält vid ån. Två individer gräver i sanden. Långt senare fick jag veta att de hade sovit vid ån i fyrtio år. Medan solen går ner drar jag på mig min sovkammare. Just som min andning saktar ner och mina ögonlock blir till bly dyker en mörk figur i säckiga kläder upp och går långsamt förbi mig med stöd av en lång käpp. Jag följer med i mörkret tills vi når en svagt upplyst plätt med gyllene sand. Käppen faller ner på sanden, kläderna utvecklas till vingar och en uggla skjuter upp i luften och bleknar bort. Jag plockar upp käppen, en kraftig bit vit, gammal ek, och petar i sanden med den. Jag kör in i ett lager grus, men det ger vika. Jag stöter om och om igen och leds vindlande nedåt av käppen genom lager av sten som smälter i dess väg. Jag halkar till och landar på röven i beckmörker. Bakom mig hörs oljud som från trafik, men jag ser ingenting. Plötsligt slår en vägg av ljus emot mig. Nån kändis, jag har glömt namnet, håller en föreläsning och pekar på bilder på nervsystemet.

“… och då reagerar ryggmärgen automatiskt på värmen och signalerar att lemmarna ska dra sig tillbaka. Nerverna kan detektera mycket små förändringar i trycket på huden. Se det som en lampknapp. När vinden blåser trycker den på knappen och öppnar fördämningen för en elektrisk ström. Cerebellum, eller reptilhjärnan, sitter ovanför ryggraden och skickar ut elektriska signaler till musklerna och koordinerar komplexa rörelser. Ovanpå reptilhjärnan har vi det sofistikerade kommunikationscentret i mitten av hjärnan som ansvarar för bland annat känslor och minnen. Tänk att det är som en bibliotekarie som hjälper dig att hitta rätt hylla och bok.”

Ny slide.

“Luktsinnet fungerar så att molekyler i luften interagerar med näsan ungefär som en nyckel i ett nyckelhål. Molekyler av varierande storlek och form passar in i olika nyckelhål. När slussportarna öppnas så flödar positivt och negativt laddade joner som lagras i nerverna ut och skapar ett elektromagnetiskt fält och en elektrisk ström som flyter in i kommunikationscentret i hjärna och kopplar samman till exempel känslor och minnen. Ytan på tungan innehåller också nyckelhål och, som du nog vet, är socker och salt bland nyckelmolekylerna.”

Ny bild.

“Upprepade mönster i rörelserna i luften, det vi kallar ljudvågor, får trumhinnan att vibrera. Dessa vibrationer tänder och släcker på lampknappen och skickar ett mönster av elektriska signaler till hörselcentra på sidorna av hjärnan i närheten av öronen, här och här.”

Bilden byts ut.

“Ögon är lite annorlunda. Näthinnan på insidan av ögat är ett lager av nervreceptorer. När en foton, alltså ett sorts paket med ljusvågor, träffar en mottagare så sker något som kallas fotoisomerisation. Om fotonen har rätt frekvens så överför den rätt mängd energi till den elektron som den kolliderar med. Elektronen blir exciterad och hoppar upp till en ny position vilket ändrar balansen mellan positiva och negativa laddningar och får molekylen i mottagaren att böja sig. Det är typ samma molekyl, men den ändrar form och öppnar därmed fördämningen och vidarebefordrar ett elektriskt meddelande till syncentrum längst bak i hjärnan.”

Bakom mig, i grottans mörker, kilar tyst gyllene vindilar fram och får mina axlar att rysa. De sipprar ner i mina händer som smält ost. Jag tar ett fast tag i vinden och böjer den mot min mun, ytan ser ut att vara täckt av miljontals mikroskopiska vulkanutbrott som gurglar insikter. Jag biter av en tugga och den silvriga röken slingrar sig kring min tunga och lämnar efter sig ett täcke av flytande guld. I mitt minne sitter Midas på tronen i ett ekande tomt palats. Framför honom står statyer av män och kvinnor, förstelnade och förgyllda, den ena mer grotesk än den andra. Han stirrar dagarna i ända på den rysligaste av dem, Damodice, vars gyllene naglar klöste ur hennes ögon i dödssmärtorna. När han nås av meddelandet om det flytande guldet rusar Midas genast ner till munnen och samlar guldet med bara händerna i sina fickor. De silvriga rökbitarna sorterar han omsorgsfullt bort och bär sin skörd tillbaka till palatset. I palatsets laboratorium står en man i guldrock med utsträckta händer och med munnen uppspärrad i panik. Midas går förbi honom och tömmer fickorna i en guldskål.

I tusen år fortgår hans experiment. Han klipper tånaglarna och slänger i, klipper ögonfransarna och slänger i, blandar i sitt eget blod, tömmer alla guldflaskor med exotiska örter och elixir i hela labbet, men allting bara skiktar sig och flyter till botten. Han smetar in Damodice i det flytande guldet, läser alla bönor och förtrollningar som finns, men ingenting hjälper. Han stångar pannan blodig mot hennes bröst och faller ner på den gyllene marmorn i en djup sömn. Midas försvinner åter ur mitt minnes grepp, som en tvål gjord av skugga. Vad var insikten, undrar jag, och fick han någonsin fatt i den?

Föreläsaren visar nu fram en bild på en hjärna i näringslösning.

“Den grå hjärnsubstansen omgärdar de centrala komponenterna i hjärnan. Känslor, med allt från goda värden till onda, strömmar genom detta område och det är även här minnena lagras, det är alltså biblioteket. Olika delar av den grå hjärnsubstansen har olika uppgifter, till exempel tolkar ett område signaler från händerna och ett intilliggande område koordinerar handrörelser på en högre nivå än reptilhjärnan. För att kunna hantera komplexa uppgifter är den grå hjärnsubstansen stor och hopskrynklad för att få plats med fler nät av nerver. I spetsen av hjärnan, längst från ryggmärgen, hittar vi prefrontalkortex som är ovanligt stor hos människor. Här bearbetas kopplingarna på den högsta nivån, vilket inkluderar saker som långtidsplanering och personlighet. Denna sändning sponsrades av…”

Drömmen blir suddig. Gryningen väcker mig, dess filament av rött och guld kysser varmt min bara hud. Stadens ljus i all ära, men de kan inte jämföras med den eviga elden. Jag minns att jag sett föreläsaren i en annons på nätet dagen innan, men jag kan inte riktigt nå ända fram till det minnet. Jag fotosynteserar i solljuset och ägnar morgonen åt mina funderingar. Jag har hoppat från projekt till projekt ända sen jag lärde mig hoppa, men jag har aldrig känt så starkt som just nu att jag visste vad jag skulle göra härnäst.

Vi behöver inte alla tycka likadant. Vissa vill gå med i stora organisationer och vissa vill härska över hela världen, men allting handlar i slutändan om vad som händer på din resa i varje enskilt möte med universum och dess invånare. Det finns inga permanenta domstolar eller permanenta lagar, men det finns å andra sidan färre abstrakta anledningar att begå brott. De brott som fortfarande begås har ofta med kärlek eller plötsliga emotionella handlingar att göra. Det bästa är att förhindra brott innan de sker, genom utbildning, diskussioner och förhandlingar. När det väl händer är det troligt att de som påverkas direkt återigen kommer att försöka förhandla om konsekvenserna och dra till sig andras uppmärksamhet om det inte fungerar. Konsekvenserna är inte förutbestämda och vem som ska ta beslutet är heller inte förutbestämt. Om många involveras och det finns en stor motsättning så kan det sluta illa, men detta är ovanligt jämfört med det institutionaliserade våldet förr.

Filosofisk bakgrund

Tankar verkar vara annorlunda jämfört med hjärnans elektrokemiska aktivitet, men det beror bara på att ‘hjärnan’ är ett koncept som beskriver hur det ser ut från utsidan medan ‘upplevelse’ är ett koncept som beskriver hur samma sak ser ut från insidan. All aktivitet i hjärnan lämnar spår efter sig som styr aktiviteten vid nästa tidpunkt. Vi kan kalla detta orsak och verkan eller betingad samuppkomst. Tid är en metafor för denna serie av händelser, tid och rörelse är med andra ord två sidor av samma mynt.

Upplevelser har ett värde sett från det subjektiva perspektivet. Från utsidan ser vi flöden av kemikalier i nervsystemet, från insidan tänker, vet och känner vi. Det är inte förrän då partiklar och vågor interagerar med nervsystemet som de blir värdefulla för oss. Det är bara i detta ögonblick som de tillhör oss och är våra egna.

Våra upplevelser existerar bara i nutiden, men tid är inget annat än rörelse. Jorden roterar i en förutsägbar hastighet och genom att extrahera konceptet ‘dag’ från sin kontext får vi en abstraktion av rörelse mot vilken vi kan relatera andra rörelser. Varje abstrakt dag är identisk med nästföljande och vi kan dela in dagen i 24 identiska delar. Därmed kan jag säga att jag jobbat i fem timmar.

Egendom är föreställningen att externa objekt kan likställas med det egna. För att kunna tänka så här måste du se dig själv som fundamentalt skild från den materiella verkligheten. Detta skapar en metafysisk koppling mellan personen och tinget. Kapital är en ytterligare abstraktion från ägodelen som länkar personen till tingets egna värde. Staten är också en ytterligare abstraktion, om vi med stat menar något baserat på ett visst territorium, och staten kan inte existera förutan idén om att territorium kan vara egendom. Statens språk tydliggör detta eftersom det bygger på kategorier som ‘juridisk person’ och ‘privat egendom’ och egendom som ägs gemensamt av flera subjekt.

Ur denna vanföreställning om relationer mellan personer och objekt, det vi kallar ägande, kommer också ägandet av fruar och barn. När även män förvandlas till ägodelar så kallas det slaveri. Historiskt sett möjliggjordes detta troligtvis av ett rasistiskt synsätt, men idén användes nog för att sammankoppla en personlig själ med ägandet av enskilda djur som t.ex. kor och hästar vilket innebär att förslavandet av människor skedde efter att andra djur förslavats. Denna syn på personen är enligt mig ungefär 7 000 år gammal. Eftersom privat egendom bara är en vädjan så krävs något faktiskt för att förverkliga det. I den moderna staten upprätthålls egendomen med beväpnade poliser och militärer.

Denna kultur har praktiserats och indoktrinerat människor, men den kanske första genomgripande beskrivningen av egendom gjordes av John Locke som betraktade världen som en ymnig gåva från Gud till män (det fanns visserligen mycket färre män då). Följaktligen har män rätt att ta och äga vad de vill. Den som lägger sin energi på att skaffa sig något får använda det, förstöra det eller ge eller sälja det till en annan person. Men om jag gräver i jorden, har jag då verkligen rätt till hela planeten? Om värde bestäms i upplevelseögonblicket har jag ingen äganderätt till externa objekt vilka bara antyder ett potentiellt värde för mig.

Människor har ifrågasatt egendomsbegreppet i flera tusen år, men den som kom närmast en lösning var Karl Marx. Han beskriver kapitalvärde som resultatet av en sluten kausal länk mellan frivilliga, mänskliga aktiviteter och frivilliga, mänskliga upplevelser och att människor därför bara ska värdesätta arbetskraften och inte objektet de lägger ner sin energi i.

Aristoteles sa jämförelsevis att rättvisa står i proportion till helheten och Immanuel Kant sa: “Handla som om maximen för din handling genom din vilja skulle kunna bli allmän naturlag.” Det är visserligen omöjligt i praktiken utan en maximalt generell regel och Aristoteles sa även att om något är gränslöst så är dess regel också gränslös. Kapitalismen försöker förvandla all arbetskraft till bytesvaror men når inte nödvändigtvis fullständighet. Om samhället och värden är obegränsade, i den meningen att universum praktiskt taget är oändligt från vår ståndpunkt, då finns det ingen lag som är tillräcklig. Och om det inte finns någon fri vilja och om människor inte är de enda som har upplevelser och om det i grunden är upplevelser som har värde, då är inte värde begränsat till frivillig, mänsklig aktivitet i proportion till samhället. Värdet på enskilda valutor är relativt, men bara för att valutan är begränsad i tillgång.

Oavsett så har många hoppats eller hoppas än att Marx hade rätt, delvis för att inga bra alternativ föreslagits. Det är så vi måste förstå de olika känslor av orättvisa, förvirring, hopplöshet och anti-vänster som karaktäriserar samhället efter den kommunistiska revolutionens misslyckande som står i tydlig kontrast mot den lyckade nationalliberala revolutionen som så nyligen avskaffade aristokratin.

En upplevelse är personlig eftersom det är det subjektiva perspektivet, men vi måste betrakta upplevelsen i dess kontext och ta hänsyn till alla inblandade energiflöden, utan att för den skull se det som ett slutet system. Energi kan varken skapas eller förstöras utan alla energiflöden kan spåras tillbaka till Big Bang. Jag kan erfara energin från mitt unika perspektiv men jag kan inte bryta mot lagen om kausalitet och ändra flödet. En sak som åstadkoms genom mitt arbete orsakas inte ursprungligen av mig så jag kan inte hävda att den är min egen. Det kanske är möjligt att avgöra aktiviteten i nervsystemet i detalj, men med tanke på hur liten skalan är för detaljerna i hjärnan och vad den interagerar med så kan vi på sin höjd göra grova uppskattningar för att jämföra olika erfarenheter. Jag kan aldrig känna dina känslor från insidan, men jag kan se likheter mellan oss som får mig att tro att du ändå har känslor som liknar mina. Jag har ingen större rätt att vara lycklig än vad du har, men om vi samarbetar kan vi hjälpa varandra att bli lyckliga.

Å ena sidan är vi alla ensamma, å andra sidan sitter vi ihop med allting. Vi är universums nomader. Jag ser universum ur ett unikt perspektiv, men jag kan röra mig och förändra det. Jag kan förändra min miljö, jag kan plantera frön och omvandla träd till byggnader. Tillsammans kan vi spela Super Mario Maker.

Alla identiteter är teoretiska eftersom de isolerar en specifik egenskap ur sin kontext. I verkligheten finns inte två likadana saker. Vi förlitar oss förstås på antaganden, t.ex. om en sten faller mot dig så flyttar du på dig för att du antar att den kommer fortsätta mot dig, men det är inte alltid så enkelt. Låt oss ta en mer komplex identitet som exempel. Om andra behandlar dig som en ‘kvinna’ och/eller antar att du kommer bete dig på ett visst sätt eller ha vissa fysiska attribut, och om du inte vill att de ska göra detta, så kan det vara svårt att hantera. Du kan förändra din kropp eller klä dig som en ‘man’ eller ändra lagen så att poliser tvingar dem att behandla dig som en ‘man’, och det kan fungera i praktiken, men det gör inte att de bakomliggande generaliseringarna försvinner.

Som jag redan nämnt är tid en abstraktion av rörelse. Vi finner en aspekt av rörelse och drar bort skillnaderna och generaliserar upprepade, identiska cykler. På ett liknande sätt kategoriserar hjärnan kunskap genom att jämföra fenomen i ett nätverk och generalisera bort skillnaderna och länka isolerade aspekter. Till och med att räkna bygger på detta system. Jag kan bara ha ‘2 äpplen’ istället för ‘1 äpple och 1 äpple’ om jag ignorerar att de två äpplena inte är identiska och bara jämför specifika attribut ur kontext. Varje äpple är unikt och borde kanske ha en egen beteckning. När vi talar om ‘äpplen’ gör vi en generalisering som förenklar och gör saker mer praktiska. Men som i fallet då frukt säljs mot guld så kan denna förenkling leda till en ackumulation av problem.

När vi identifierar oss med en nation, religion eller organisation så reducerar vi oss själva till en aspekt av oss själva tagen ur sin kontext. Byråkratin i relationer måste reflektera detta och inte sträcka sig till generaliseringar, fördomar, guilt by association, honour by association o.s.v. eller tillåta att medlemmar drar sig ur i linje med överenskommelser om enskilda aspekter. En person som representerar en annan person är inte identisk med den personen och måste vara begränsad till specifika likheter, enbart ha auktoritet över gemensamma förhållanden och kunna bli avsatt om representationen överstiger det identiska mandatet.

Logisk deduktion omfattar bara identiska påståenden utan kontext. Slutsatsen säger inget annat än premisserna sammantagna. Slutsatsen är sann om premisserna är sanna. Om premisserna är sanna eller inte avgörs genom att de betraktas i en kontext. Alla ord definieras med andra ord, de är alltså relativa gentemot varandra. Nervsystemet består av ett nätverk av neuroner. Kunskap är relativ. Premisserna till alla slutsatser kommer i förlängning in i system via våra sinnen. Vi kan bedöma ifall det finns inre motsägelser, men vi kan inte bedöma världsåskådningen i sin helhet. Du kanske ser universum upp-och-ner jämfört med mig, men i praktiken har det ingen betydelse. Hur universum objektivt ser ut är bortom subjektets fattningsförmåga.

Det mesta, eller allt, jag skrivit har redan sagts förut, t.ex. återfinns samma idéer om den unike, association, egendom och juridiska rättigheter i Johann Kaspar Schmidts Der Einzige und Sein Eigentum. Jag tänker avsluta med ett citat från Nagarjunas Mula-madhyamaka-karikas. Notera att “invändningen” är väldigt lik vad Schmidt skrev, som om hans bok varit väntad i 2 000 år.

“För den som underhåller påståendet ‘förflyttaren förflyttar’ och letar efter förflyttarens förflyttning [på engelska: the mover’s movement (rörelse)] så följer att det finns en förflyttare utan förflyttning. Faktum är att om förflyttaren förflyttar så följer två förflyttningar: den som gör att förflyttaren kallas ‘förflyttare’ och den som gör att förflyttaren sedan förflyttar.

Rörelse börjar inte i vad som redan rört sig, ej heller i vad som inte rör sig och ej heller i vad som är i rörelse – så var börjar rörelsen?  Före rörelsens början finns varken ‘rörelse nu’ eller ‘förrörelse’ vari rörelse kan börja – hur kan det finnas rörelse i det som inte ännu rört sig?…

‘Början på rörelse’ och ‘slutet på rörelse’ bör analyseras på samma sätt som rörelse…

Att säga ‘Förflyttningen och förflyttaren är samma sak’ är inte korrekt. Men att säga ‘Förflyttningen är skild från förflyttaren’ är inte heller korrekt. Om förflyttningen vore förflyttaren så följer att den som agerar och själva aktionen är samma. Men om en distinktion mellan förflyttaren och förflyttningen görs så funnes det förflyttning utan förflyttare och förflyttare utan förflyttning…

Förflyttaren skapar inte förflyttningen som gör att hen kallas ‘förflyttaren’ eftersom hen inte existerar som ‘förflyttare’ innan förflyttningen…

Alltså finns varken förflyttning, förflyttare eller platsen där förflyttningen [rörelsen] sker.

En aktör är beroende av en aktion och aktionen fortlöper beroende av en aktör… Av detta beroende bör vi förstå att överge idéerna ‘aktör’ och ‘aktion’…

Invändning: Vissa säger att något som har syn, hörsel och de andra sinnena och även känslor och de andra mentala komponenterna existerar före dessa saker [t.ex. Schmidt]. För hur kan det finnas syn och så vidare hos en icke-existerande entitet?

Svar: … En person manifesteras av någon egenskap och en egenskap manifesteras av någon person. Utan egenskaper, hur kan någon existera? Utan någon, hur kan egenskaper existera?…

Om samma person samtidigt vore den som ser, den som hör och den som känner, då skulle denne uppstå före var och en av dessa och det medges ej. Men om den som ser är en, den som hör en annan och den som känner en tredje, då om det finns en som ser kan det också finnas en som hör och det finns då flera själv.

Dessutom finns inte en föregående entitet i de element varur syn, hörsel och så vidare och känslor med mera uppkommer. Om den, till vilken syn, hörsel och så vidare och känslor med mera tillhör, inte finns, så finns inte heller dessa.

För den som det inte finns något föregående till, eller samtidigt med, eller efter syn och så vidare, överges fabrikationerna ‘är’ och ‘är inte’.

Självexistens är icke-producerad och inte beroende av något annat. I avsaknad av självexistens, hur kan det finnas ‘annan-existens’? För självexistensen av något annat kallas ‘annan-existens…’

Att säga ‘Det är’ är att gripa efter evig permanens. Att säga ‘Det är inte’ är att gripa efter fullständig utplåning. Därför bör den klarsynte inte fästa sig vid vare sig ‘Det är’ eller ‘Det är inte.’ För påståendet ‘Det som existerar genom självexistens finns inte inte‘ innebär åsikten om evig permanens. Påståendet ‘Det finns inte nu, men det fanns förut’ innebär åsikten om fullständig utplåning.

Efter stillandet av känslan av ‘själv’ och ’tillhör mig’ är en fri från idéerna om ‘mitt’ och ‘jag’. Den som är fri från idéerna om ‘mitt’ och ‘jag’ finns inte. Dessutom kan den som ser någon som ‘fri från mitt’ och ‘fri från jag’ fortfarande inte se ordentligt [när du tänker på att det är just ‘jaget’ du är fri ifrån så är du fortfarande inte fri ifrån ‘jaget’]… lidande uppstår ur tankar som gör distinktioner mellan entiteter. Dessa tankar kommer av att projicera distinktioner på verkligheten. Men sådana konceptuella projektioner upphör genom tomhet [sunyata]… När tankarnas värld upphört, då har det som kan namnges upphört. Alla tings natur är, som nirvana, ouppkommen och oupphörd.

Kännetecknen för vad som faktiskt är verkligt är dessa: inte beroende av något annat, stillsam, fri från att bli projicerad på av konceptuella projektioner, fri från tankar som gör distinktioner och utan mångfald. Det som uppkommer beroende på en annan sak är inte den saken, ej heller är den en annan än den saken. Därför är den varken utplånad eller evig. Inte en, inte flera, inte utplånad, inte evig – detta är den odödliga läran från buddorna, världens guider. När de fullt upplysta buddorna inte längre framträder, och när deras lärlingar försvunnit, träder de ensliga buddornas kunskap fram utan någon lärare.”

Nagarjuna menar att jaget inte är skild från rörelse, och alltså inte en separat entitet i universum. Vi har skapat en massa skeva kategorier och projicerat dom på vår omvärld. Han ser den materiella verkligheten som en ren illusion, jag ser det snarare som en förvanskad bild av verkligheten. Min lösning är att hantera problem så nära situationen som möjligt utan att föregå lösningen med kategorier som kön, ras, art, nationalstat, brottsling, chef, ägare o.s.v. Lokalt, nära i tid, närmast de närmast inblandade, dessa mål sammanfaller med Colin Wards beskrivning av anarkism.

Istället för chefer som associeras med övergripande befogenheter och ackumulerad status finns det administratörer, samordnare, logistiker, personalvetare m.m. som hanterar kommunikationen mellan olika delar av en verksamhet utan att för den skull betraktas som högre stående i en hierarki eller ha makt över de olika delarna. Detta återfinns i anarkistisk federalism.

Min situationsetik går för övrigt även att hitta hos Sartre och Heidegger. Aristoteles “visdom i praktiken” ligger också väldigt nära Nagarjunas jämförbara koncept.

Tags: cybernomad, fri vilja, kapital, nervsystem, neurologi, värde